Med utvecklingen och framstegen inom vetenskap och teknik har ortopedi gjort stora framsteg i diagnostik och behandling. Det rikstäckande främjandet av behandling för borttagning av ben- och ledtuberkulosskador har avsevärt förbättrat den kirurgiska botningsfrekvensen; etableringen och utvecklingen av handkirurgi har snabbt populariserat och förbättrat diagnos- och behandlingsteknikerna för handskador; den utbredda tillämpningen av mikrokirurgi har gjort fri rekonstruktion av flera tår, anastomos och frigörande av nervknippen och anastomos mellan artärer så små som 0,2 mm inte längre en myt; nya kirurgiska tekniker har uppnått goda resultat vid behandling av skolios, cervikal spondylos och cervikal stenos; olika effektiva kirurgiska tekniker för artritpatienter har gjort det möjligt för patienter som har varit sängliggande i många år att stå upp igen; behandlingen av maligna bentumörer har utvecklats från enkel amputation till heltäckande behandling, vilket förbättrar den kirurgiska botningshastigheten och överlevnaden; den kliniska tillämpningen av knäartroskopi har inte bara löst diagnosen av vissa svåra ledsjukdomar utan också möjliggjort samtidig diagnos och behandling; med utvecklingen av materialvetenskap är intern fixeringsbehandling nu möjlig för vissa komplexa frakturer; och konstgjorda leders och konstgjorda kotors funktion och prestanda blir allt mer sofistikerade. Kort sagt, utvecklingen av ortopedi är oskiljaktig från utvecklingen av grundläggande medicin, särskilt experimentell medicin och materialvetenskap.
Med de förändrade tiderna och samhället har spektrumet av ortopediska skador och sjukdomar genomgått betydande förändringar. Till exempel, medan sjukdomar som tuberkulos i skelett och leder, osteomyelit och polio har minskat avsevärt, har skador orsakade av trafikolyckor ökat markant. Den åldrande befolkningen har lett till en ökning av frakturer och ledsjukdomar orsakade av benskörhet hos äldre, och miljöfaktorer har lett till en motsvarande ökning av skeletttumörer och reumatoid artrit. Denna förändring av spektrumet av ortopediska skador och sjukdomar kräver att fokus för ortopedisk forskning och prevention måste anpassas till denna förändring, som i sin tur avgör ortopedins framtida inriktning.